onsdag 2 september 2015

Clash of the Titans

Den första september var en dag med ett riktigt knivigt beslut att fatta. Metal Gear Soliv V - The Phantom Pain (piew, fick nästan slut på luft där) eller Mad Max. Jag har nyligen fått upp ögonen (igen) för Hideo Kojimas saga om Snake och Big Boss, så jag var väldigt sugen på att spela femman. Min kompis och granne har betat av vart och ett spelen, så vi har diskuterat det ormbo till historia som är Metal Gear och vi har båda taggat som tusan.  




Men Mad Max då? Kort och fint namn. En enkel hämdhistoria Och det är ju MAD f*cking MAX! En bensindoftande postapokalyps  med hockeyskydd, skrotbilar och some Good Old Ultraviolence. Jag vet inte hur många ggr jag har sett The Road Warrior under min uppväxt, men den tillhör mina absoluta favoritfilmer. Det är ju dessutom svenskutvecklat, så min fosterlandsstolthet fanns ju där I mixen.  

Metal Gear eller Mad Max? Metal Gear eller Mad Max? Metal Gear eller Mad Max? 

Det blev till slut Mad Max som fick mina slantar och jag ångrar mig inte för fem öre. Det är så troget mina barndomsminnen av Road Warrior, så mitt hjärta hoppade över några slag när jag såg introt.  
Max kör sin trogna HÖGERSTYRDA (Vi är ju I Australien, efter allt) bil Black on Black genom öknen. Han råkar på ett gäng banditer som övermannar honom, stjäl hans bil och lämnar honom halvnaken att dö i ödemarken. Men det krävs mer för att få Max att ge upp.  

Med en hund som banditerna lämnade efter sig börjar han traska och stöter på Chumbucket - en filur som ser ut som en blandning mellan Quasimodo från Ringaren i Notre Dame och Gollum från Sagan om Ringen. Chumbucket är, sitt utseende till trots, ett geni när det kommer till att bygga och meka med bilar.  
I Chums skrotbil ger sig de två ut för att hämta Magnum Opus. Det är ett skelett till bil, som man under spelets gång bygger till ett riktigt vägmonster.  

Man kör runt i en öppen värld och tar kål på banditer, rensar upp deras fästningar och samlar skrot för att bygga på sin bil. Så mycket längre än så har jag inte hunnit ta mig i Mad Max, men jag ser verkligen fram emot att fortsätta spela och måste nog leta rätt på ett ex av Road Warrior att titta på ännu en gång.  

Detta gör såklart inte att jag avfärdar Phantom Pain utan jag kommer såklart att skaffa det och verkligen gotta ner mig i det så småningom. Den här gången var det helt enkelt så att nostalgin tog överhanden i den här duellen mellan två storheter.