Clash of the Titans

Den första september var en dag med ett riktigt knivigt beslut att fatta. Metal Gear Soliv V - The Phantom Pain (piew, fick nästan slut på luft där) eller Mad Max. Jag har nyligen fått upp ögonen (igen) för Hideo Kojimas saga om Snake och Big Boss, så jag var väldigt sugen på att spela femman. Min kompis och granne har betat av vart och ett spelen, så vi har diskuterat det ormbo till historia som är Metal Gear och vi har båda taggat som tusan.  

Men Mad Max då? Kort och fint namn. En enkel hämdhistoria Och det är ju MAD f*cking MAX! En bensindoftande postapokalyps  med hockeyskydd, skrotbilar och some Good Old Ultraviolence. Jag vet inte hur många ggr jag har sett The Road Warrior under min uppväxt, men den tillhör mina absoluta favoritfilmer. Det är ju dessutom svenskutvecklat, så min fosterlandsstolthet fanns ju där I mixen.  

Metal Gear eller Mad Max? Metal Gear eller Mad Max? Metal Gear eller Mad Max? 

Det blev till slut Mad Max som fick mina slantar och jag ångrar mig inte för fem öre. Det är så troget mina barndomsminnen av Road Warrior, så mitt hjärta hoppade över några slag när jag såg introt.  

Max kör sin trogna HÖGERSTYRDA (Vi är ju I Australien, efter allt) bil Black on Black genom öknen. Han råkar på ett gäng banditer som övermannar honom, stjäl hans bil och lämnar honom halvnaken att dö i ödemarken. Men det krävs mer för att få Max att ge upp.  

Med en hund som banditerna lämnade efter sig börjar han traska och stöter på Chumbucket - en filur som ser ut som en blandning mellan Quasimodo från Ringaren i Notre Dame och Gollum från Sagan om Ringen. Chumbucket är, sitt utseende till trots, ett geni när det kommer till att bygga och meka med bilar.  

I Chums skrotbil ger sig de två ut för att hämta Magnum Opus. Det är ett skelett till bil, som man under spelets gång bygger till ett riktigt vägmonster.  

Man kör runt i en öppen värld och tar kål på banditer, rensar upp deras fästningar och samlar skrot för att bygga på sin bil. Så mycket längre än så har jag inte hunnit ta mig i Mad Max, men jag ser verkligen fram emot att fortsätta spela och måste nog leta rätt på ett ex av Road Warrior att titta på ännu en gång.  

Detta gör såklart inte att jag avfärdar Phantom Pain utan jag kommer såklart att skaffa det och verkligen gotta ner mig i det så småningom. Den här gången var det helt enkelt så att nostalgin tog överhanden i den här duellen mellan två storheter.

Elefanter, Eldkastare och Elaka Kungligheter

Far Cry 4 handlar om Ajay Ghale som återvänder till sitt (fiktiva) hemland Kyrat för att sprida sin mors aska, enligt hennes sista önskan. Under en bussfärd blir han dock kidnappad av Kyrats kung Pagan Min, som är excentrisk, våldsam och alldeles underbart flamboyant.  

   Ajay lyckas dock fly med hjälp av Sabal, en av ledarna i rebellgruppen The Golden Path, som försöker störta Kungen.  Här öppnar sig en fri värld att utforska lite som man själv vill. Med hjälp av diverse fordon kan man utforska kartan, som till en början är täckt av dimma. Det avhjälps genom att klättra upp i och kapa de radiotorn som basunerar ut Pagan Mins propaganda. 

   Utöver det så måste man ta över arméns utposter för att göra livet lite tryggare för Kyrats befolkning. Det tycker jag är bland de roligaste delarna av Far Cry 4, eftersom man kan tackla dem som man vill. Jag föredrar att stryka omkring i skuggorna och plocka vakterna, en efter en, utan att de märker något. Är man en mer rättfram spelare, så går det att hyra in legosoldater från The Golden Path för att storma utposterna, ridande på en elefant och med en eldkastare i högsta hugg.  

   När man har tagit över en utpost får man olika småuppdrag som att rädda gisslan utan att bli upptäckt, jaga sällsynta djur, köra galna race eller desarmera bomber. De är alla underhållande, men det finns alltför många för att man inte ska tröttna innan man är klar med alla. Lagom är som bekant alltid bäst.  

   Men alla de där små uppdragen är mer för att levla upp sin karaktär och förbereda en för huvudkampanjen. Det är här som spelets stora brist visar sig, då storyn inte bjuder på några överaskningar och jag har väldigt svårt att köpa Ajays motivation till många av uppdragen. Varför går han med på att prova diverse droger som pundarna Yogi och Reggie tillhandahåller. Eller varför köper han att den före detta krigsherren Longinus har blivit frälst och bara vill ha tillbaka sina bloddiamanter?  

   Nä det här med trovärdiga karaktärer och story är kanske inte Ubisofts starka sida och Far Cry 4 är egentligen bara samma spel som trean, men en ny fasad men det spelar inte så stor roll, när jag har så fantastiskt roligt med allt som finns  att göra i spelet. 

Screw Homework, I'm not in school anymore

Det var min tanke för en tid sedan att göra en jämförelse mellan Kung Markatta och Enslaved: Odyssey to the west. Jag började läsa boken, men den var så in i bomben inte min smak, så jag la ner det projektet. Jag skriver den här bloggen för att det är kul och jag tänker inte låta det bli en hemläxa som hänger över mig. Så bort med det gamla och in med det nya.

Så vad har hänt medan jag ignorerat den tråkiga läxan i flera veckor? Jo jag öppnande, mot bättre vetande, Pandoras box. Eller jag begav mig åtminstone till planeten Pandora och dess måne  i Borderlands: The Handsome Collection.

Det var en stor besvikelse för mig när Borderlands The Pre-Sequel bara släpptes till förra generationens konsoler i höstas, så jag blev riktigt glad när The Handsome Collection utannonserades. Det har blivit en massa loot and shoot den senaste tiden och jag börjar närma mig en platina i Pre-sequel.

Hur roligt Borderlands än var, så är det ändå Axiom Verge som har fått mest kärlek från mig. Det är Metroidvania i dess bästa form. Håll i er för här kommer en hädelse: Jag spelar det hellre än Super Metroid. Så fantastiskt bra är det.

Super Metroid är helt klart det viktigare spelet och det mest nyskapande, men i ärlighetens namn så tycker jag inte att det är lika roligt att spela längre. Kanske för att jag kan det mesta utantill och att jag har besegrat moderhjärnan alltför många gånger. Så för alla som har missat Axiom Verge och har det minsta intresse för genren, kan jag inte nog varmt rekommendera att ni laddar ner det och njuter av det.



 

Rullbrädor och Under Coverjobb i Asien

I min ungdoms glada dagar åkte jag både konsumplanka, ramp och street på somrarna. Jag blev aldrig någon stjärna, då jag var alldeles för rädd för att slå mig för att riktigt lära mig några häftiga trick. Min riktiga skateboardkarriär började sommaren jag fyllde 15 och spelade Tony Hawks Pro Skater på Nintendo 64.

Det var som att Neversoft hade sett mig stå längst upp på rampen med hjärtat i halsgropen och tyckt synd om mig. "Han vill ju så gärna åka bräda, men stackarn har inte cojones nog. Vi gör ett spel så han äntligen får känna på det."

Tony Hawks Pro Skater hade allt som jag kunde önska mig av ett skateboardspel. Ett lätt att lära-svårt att bemästra-kontrollsystem, ascoola banor och ett helt makalöst soundtrack. Jag minns att jag klarade alla uppdrag, med alla karaktärer, som såklart var riktiga kända åkare. Det var en magisk sommar.

Idag 15 år senare dimper ett litet spel som heter OlliOlli2: Welcome to Olliwood, ner i inkorgen på PS Plus. Jag laddade ner det som jag alltid gör med gratisspelen, men tänkte inte så mycket mer på det de första dagarna.

När jag väl tog mig för att prova spelet tyckte jag först att det var ett småkul skatespel i 2D. Det var svårt och jag tyckte aldrig att man fick in särskilt bra flyt eller långa combos på de första banorna. Men jag hade inget bättre för mig den dagen, så jag nötte på och spelet veckade ut sig som ett litet mästerverk av en origamikonstnär.

En bit in fick jag lära mig manuals och jag mindes skolgården i Tony Hawk 2. Efter ytterligare några banor visade sig att det fanns reverts också. Kryssningsskeppet i Tony Hawk 3 och Motörheads Ace of Spades dök upp i mitt nostalgiska sinne. Det här var ju som att uppleva sin ungdoms spelminnen, men i 2D, skyhögt tempo och snortajt kontroll. Det enda jag kan sakna är ett riktigt bra soundtrack, men det är ju simpelt fixat med lite Spotify. Hatten av till Roll7, som står för utvecklingen och PS Plus som fick mig att prova det.

Ja just ja. Jag har bankat lite triadrumpa i Sleeping Dogs också, men det bleknar bredvid den lilla gigant som är OlliOlli 2: Welcome to Olliwood

Kung Markatta och Sanningens Pinne

Jag har nu klarat Enslaved och har börjat läsa "Kung Markatta eller Resan till Västern" vilken spelet är baserat på. Tanken är att det ska bli en liten jämförelse mellan boken och spelet här, när jag har tagit mig igenom boken.

När jag besökte biblioteket för att få tag i boken, såg jag att South Park The Stick of Truth fanns att låna till PS3. Då slog det mig att Anders på Svampriket slogs med näbbar och klor för att få med det på GOTY-listan.

Eftersom jag aldrig tittat på South Park, förutom nåt enstaka avsnitt här och där, så har jag inte riktigt förstått storheten, som så många ser. Så jag tänkte att jag åtminstone kan spela igenom det och se om jag blir frälst. Jag har ju egentligen rätt svårt för kiss-och bajshumor, men om man ska tro fansen så finns det så mycket mer än det i South Park. Jag ser fram emot att bli positivt överraskad.

Förutom att South Park och Enslaved snurrar i PS3an, så har brinner Dragon Age Inquisition på sparlåga i PS4an. Alla kompisar som spelat det är helt lyriska, medan jag är försiktigt positiv. Jag tror helt enkelt att det är för långt och omfattande. Jag gillar relativt korta spel, så att jag kan kryssa av det från listan och gå vidare till nästa upplevelse. Men jag har lovat mig själv att jag ska ta mig igenom det och hoppas att jag ska tycka att det var värt tiden.


Ja det är tydligt att jag har det jag gör, så det är väl lika bra att jag slutar jiddra och börjar trolla.

Marvel, Dragon Ball och riktigt gamla böcker

Jag minns första gången jag spelade Marver vs Capcom 2. Det var den heta sommardagen när jag fyllde 24. Jag var utfattig, bodde hos morsan i en friggebod i skogen och hade laddat ner det för mina sista slantar på mobilt "bredband", som min kompis hade trollat igång åt mig.

När jag hade provat alla mina marvelfavoriter och de självklara capcomkaraktärerna provade jag SonSon och tyckte väldigt snart att de måste ha döpt honom fel. Det var ju solklart att det var Son-Goku från Dragon Ball. En apgrabb med en stav som kunde bli så lång och så kort som man önskade, Son-Goku helt klart.

Vi spolar fram tiden sex år och nu sitter jag alltså och spelar Enslaved: Odyssey to the West. Man spelar som en karaktär vid namn Monkey, har en teleskopisk stav som vapen och får så småningom en farkost som påminner om Son-Gokus moln. 

Vad är det med apmänniskor med stavar och moln som verkar återkomma gång efter annan? Efter lite efterforskning  visade det sig att de alla bygger på en kinesisk roman från 1592 som heter *trumvirvel* Journey to the west.

To be continued...

Första fumlande stegen...

Här har jag tänkt skriva av mig om främst TV-spel,eftersom det är mitt huvudsakliga intresse, men jag har har som förhoppning att även klämma in lite som serietidningar, böcker, film och tv-serier. Jag har varit sugen på att skriva om de här sakerna ända sedan jag snubblade över den fantastiska podcasten Retroresan, men har aldrig fått tummen ur. 

  

Ett av mina största problem är att jag är väldigt duktig på att tänka "det där skulle jag ha gjort", men jag tänker och oroar mig för mycket om att det inte ska bli bra nog, så till slut blir det aldrig av. Nu skiter jag i det och säger som Turk i första säsongen av Scrubs " Learn by doing". Det gick ju bra för honom och att fumla när man bloggar är nog inte lika farligt som när man är kirurg, so here we go!

Svampriket är helt klart mina förebilder och det är i deras anda jag vill försöka skriva, men jag är ju inte någon av dem utan bara en snubbe som sitter i en liten by i Lappland och nördar med sånt jag gillar. Jag tycker att de har en skön attityd och tycker att ska man härma någon, för det måste man om man inte vet vad man gör, så är svamparna ett bra exempel att följa. Om jag blir det minsta lik dem återstår att se, men jag tycker att det kan vara klokt att vara rättfram med var jag hämtar min inspiration.

Eftersom jag spenderar en hel del tid med TV-spel, så tänkte jag ha det här lite som min speldagbok, där jag dryftar mina tankar om vad jag spelar för tillfället. Nu är det ju så att jag aldrig kan spela bara ett spel åt gången, utan det blir gärna ett par olika spel per konsol åt gången. Det leder såklart till att det kan ta väldigt lång tid för mig att ta mig igenom en del spel, speciellt de där rollspelen, som jag egentligen tycker väldigt mycket om, men har svårt att orka hela vägen. Det tog mig till exempel tre-fyra försök och drygt tio år att ta mig igenom Final Fantasy VII. Det är ett extremt exempel, men de stora spelen kan gärna dra ut lite på tiden. 

En annan sak som jag roar mig med är att plocka troféer på Sonys olika konsoler, och platinas är såklart extra roliga att kämpa sig till. Just nu deltar jag i Operation Platinum 2015, som är en tävling anordnad av Svampriket. Kolla in den om du spelar Playstation och tycker om att jaga troféer.

Igår och dagen före det, så tog jag en dubbel platina i Resogun. I PS4-versionen var det riktigt roligt om än lite svettigt att klara allt. När det kommer till samma spel på PS3/PS-Vita var det inte alls lika roligt. Det var faktiskt riktigt tålamodskrävande då det inte alls är lika silkeslent flyt på de konsolerna. Men nu är det gjort och jag kan fokusera på andra spel. 

Nu spelar jag ju faktiskt inte bara för att få blanka troféer och förlänga min e-penis, utan jag vill ju har roliga, spännande och rörande spelupplevelser, så jag försöker hålla trofésamlandet på en någorlunda sund nivå.

Nu är det nog dags att börja avrunda det här inlägget, som blev längre än jag hade tänkt och säkert osammanhängande och lite som en presentation på Lunarstorm. Så för att leva som jag lär tänker jag sätta igång med ett spel som jag länge har varit sugen på, men som har fått stryka på foten pga platinajakten. Det är dags sparka igång Enslaved: Odyssey to the West. 

Until next time: Live Long and Prosper!